Sampa, en riktig kämpe!
Förlåt att jag skrev ett ganska så deprimerande inlägg förut, om min beslutsångest. Slutpratat om den!
Idag har det varit en riktigt trist dag i skolan. Tur var det ju att Amanda finns, hon lyser ju alltid upp min dag. Om inte hon hade varit där skulle jag inte veta vad jag skulle göra.
VI har haft något slags läs-tema halva dagen. Vi fick berätta om en bok vi hade läst, jag berättade om "Som jag vill vara". Amanda var i alla fall (eller låtsades åtminstone) lite engagerad i det jag sa, medan killarna i vår lilla grupp kan ta sig i häcken, åtminstone den ena. Han hade inte så mycket att komma med han heller precis... När vi hade gjort det så gick vi ner till biblioteket och lyssnade på en kvinna som beskrev en massa bra böcker. Hon beskrev så att man blev sugen på att läsa! Synd bara att jag inte har så mycket tid för roligt läsande för tillfället. Den enda gången jag läser är i skolan och då min superduperhärliga bok (feel the irony) - Sherlock Holmes bragder. Som tur är har den blivit lite trevligare än sist jag skrev om den. I alla fall. När vi var klara där klagade jag en del på hur trött jag var, att jag inte orkade gå uppför den långa backen till Kvarnberget. Och då kom lilla Samuel in i bilden! Han erbjöd sig att bära mig upp. Jag trodde förståss han skämtade; men icke sa Nicke! Han var mig upp på ryggen för heeela lååånga backen! Dock fick han stanna lite då och då och hämta andan, men han klarade det! När vi väl hade kommit upp till skolan bar han upp Amanda på ryggen upp för trapporna till klassrummet. Samuel, vilken kämpe du är! Gentleman, haha! Det sista vi gjorde var att lyssna på när Gittan hade högläsning. Jag har inte en susning om vad det var hon läste, för jag halvsov.
Efter det gick jag till basen.
Ha det bra!
